Jag ser händerna som bygger.
Jag ser händerna som sår.
Jag ser flinka fingrar väva tankens väv.
Allt det stål stadens barn.
Allt det landsbygd och bröder.
Allt den kunskap, ett handslag då till nu.
Så ta ett språng från högsta höjden, ner i djupt och dunkelt vån.
Skall ögat skåda solsken, eller dystra mörka moln.
Skall spåren där i sanden, av havets vatten, våg och puls.
Skall tidens tand där tära och allting suddas ut.
Jag ser kretsen sluts på åkern.
Känner markens jord blir varm.
Det som sovit vaknar upp och växer fram.
Plustid är imorgon.
Minustid igår.
Alla nobla narrar, vet ni?
Nolltiden är nu.
Alla nobla narrar garvar.
De ser ingen poesi.
Så ta ett språng från högsta höjden, ner i djupt och dunkelt vån.
Skall ögat skåda solsken, eller dystra mörka moln.
Skall spåren där i sanden, av havets vatten, våg och puls.
Skall tidens tand där tära och allting suddas ut.
Så vad lever där i barken.
Vad är slaget tegel värt.
Hur stark och tät är fog i rostfitt stål.
Räta linjer, plan och vinklar.
Last och kraft och rotation.
Jag ser koppar mellan stolpar leda ord.
Jag ser händerna som bygger.
Jag ser händerna som sår.
Jag ser flinka fingrar väva tankens väv.
Så ta ett språng från högsta höjden, ner i djupt och dunkelt vån.
Skall ögat skåda solsken, eller dystra mörka moln.
Skall spåren där i sanden, av havets vatten våg och puls.
Skall tidens tand där tära och allting suddas ut.
Comments (0)